Floatglas är ett allround-glas för många sammanhang

På 1950-talet gick startskottet för floatglas. Före det använde man en process där man så att säga rullade ut glaset. Med floatglasprocessen låter man glaset i stället flyta ut över en botten av tenn, vilket gör att tyngdkraften ser till att glaset blir jämt och fint.

Idag använder man floatglas till i stort sett alla sammanhang där man behöver glas. Det kan vara dörrar, avskärmningsglas, fönster, armaturer med mera. På alla ställen där man behöver glas som är jämnt, slätt och precist i sitt utförande – där hittar man floatglas. 

Egentligen vanligt hederligt glas

Floatglas är egentligen inget konstigt. På de flesta ställen där man ser glas handlar det oftast om floatglas. Du skulle säkert kalla det vanligt hederligt glas. Floatglas är mer en term som används av branschfolk. De å sin sida har flera olika namn på detta kära barn.

Floatglas kan även kallas natriumglas, sodaglas eller kalk-soda-silikatglas. Sedan 50-talet har produkten utvecklats vidare och kan korrigeras på olika sätt för att uppnå önskat resultat. Bland annat kan man göra så att glaset beter sig annorlunda om det spricker.

Mindre farligt och lättare att se igenom

Helst vill man ha ett glas som är kristallklart och lätt att se igenom. Floatglas har i grunden en grönaktig ton, tack vare sitt rika innehåll av järn. Ju tjockare glas, desto tydligare blir denna gröna ton. Detta kan man idag korrigera genom att sänka halten av järn i glaset. Resultatet blir kristallklart, om än dyrare att framställa.

En annan nackdel med detta glas är att det bildas små, vassa – och mycket farliga – piggar av det när det krossas. Dessa är direkt livsfarliga om man befinner sig nära en sådan explosion. Genom att härda glaset i framställningsprocessen kan man få glaset att bete sig annorlunda om det krossas. Då blir det i stället till ett jämt pulver.